torsdag 8 februari 2018

Allt som är bra för mig är skönt!

Jag vaknade i morse innan klockan ringde. Min första tanke var: "Det är skönt att sova". Det var en intressant tanke faktiskt. Den ledde till att jag insåg att människan är skapt för att känna just så: "Åh, vad skönt det är att leva!" Jag hävdar att det är sanningen.
Efter femtio år har jag nämligen kommit fram till följande mycket enkla insikt: "Allt som är bra för mig är skönt!"

  • Att sova är skönt, men om jag ligger för länge då får jag ont i kroppen.
  • Att duscha är skönt, men om jag gör det för mycket torkar huden ut.
  • Att äta är skönt, men om jag äter för mycket får jag ont i magen.
  • Att sitta på toa är skönt, om jag inte ätit något olämpligt.
  • Att kramas är skönt, om det är med en person jag tycker om. 
  • Att samtala är skönt, om det är med en människa som lyssnar.
  • Att arbeta är skönt, om jag gör det jag är anpassad för.
  • Att motionera är skönt, om jag gör det för att det är kul.
  • Att älska är skönt, om jag älskar med den man jag älskar.
  • Att vara i naturen är skönt, om jag är rätt klädd.
  • Att vara ledig är skönt, om jag har en sysselsättning att vila ifrån.
  • Att lyssna på musik, se en film, titta på teater, dansa, läsa och måla är skönt, om jag kan välja efter egen smak.
  • Att skriva är skönt, om jag låter hjärtat tala fritt. 
  • Att ta hand om ett barn är skönt, om jag har någon som tar hand om mig.
  • Att städa, sortera och skapa ordning är skönt, om ingen annan rör till det hela tiden.
  • Att vara ensam är skönt, om man inte alltid är själv.
  • Att vara tillsammans med andra är skönt, om jag har möjlighet att vara ensam när jag vill.

Jag kom fram till, innan jag ens steg upp ur sängen, att det borde vara skönt att leva. Gud har skapat människan så att allt det som hon verkligen behöver för att leva och må bra, det är skönt. Gud har sett till att mångfald och variation är skönt.



Med denna sköna insikt om att jag är skapt för ett skönt liv, då måste jag ställa mig frågan hur mitt liv har blivit så oskönt som det är nu. Eftersom jag inte visste i vilken ände jag skulle börja utforska denna fråga kom jag att tänka på denna min gamla Själagladblogg. Jag trodde jag hade lagt ner den, men så kände jag att den är som en röd tråd genom mitt liv alltsedan jag beslutade mig för att skiljas 2007. 

Jag längtar efter mitt solskenssinne. Den positiva attityd jag haft sedan barnsben. Jag längtar efter mitt goda självförtroende, lugnet i en bra självkänsla, min friska självbild och känslan av att vara värdefull och attraktiv som människa. Fråga mig inte var allt det tog vägen, för det vet jag inte. Men jag minns att jag hade det en gång och att livet var skönt då. 
Dysterheten och vemodigheten som inte vill släppa taget klär mig inte. Så mycket vet jag. Mina ögon glittrar inte när jag tittar mig i spegeln. Mitt liv har varit som en lång mardröm under många år nu, för många för att jag ska vakna med ett leende. Att jag gått igenom klimakteriet, eller kanske är jag i det, gör det inte enklare. Igår frågade jag mig själv om jag har en femtioårskris ovanpå allt det andra eländet. Jag vet inte, är svaret. När livet rasar in över huvudet på en är det svårt att veta vad som orsakade vad. Strunt samma, säger jag nu. Skönt är det inte att gå barfota bland rasmassorna, så därför valde jag en ny bakgrund på bloggen. Resväskor. Men den bilden kanske bara syns om man läser från sin dator.




Jag längtar efter att resa. Det skulle vara skönt att prova nya smaker, känna nya lukter, höra nya språk, se nya omgivningar, möta nya människor och skratta åt nya äventyr. Skönt att bjuda in mångfald och nytt liv i kropp, själ och ande. Jag skulle vilja resa, skriva och få betalt för det. Det är nu tio år sedan jag senaste fick betalt för att skriva krönikor. Det gillar jag inte alls. Det är inte skönt. Att få betalt för att göra det jag inte kan låta bli att göra vore väldigt skönt måste jag säga. 
En sak är bra med att vara skribent och författare. Hur uselt jag än mår så kan jag ändå alltid skriva och teckna. Faktum är att jag producerar mer när jag är vissen och ledsen. En dag när jag är lite muntrare i sinnet kanske jag ger ut någon av alla de manus som är fyllda med smärta. Nu skulle det inte alls vara skönt att signera böcker som får mig själv att gråta när jag läser dem. 

När jag ätit om en stund ska jag sätta mig och rita. En bild ligger och guppar i hjärtat. Och det är en skön bild, så den vill jag verkligen suga på länge och njuta av. Sötnosen kallar på mig. Jag kallar henne så, det inre barnet i mig som alltid kommer med glädje när hon är närvarande. Hon är den pärla jag till slut fann när jag dök ner i mitt eget inre svarta hål för att se var i fasiken smärtan och gallskriken kom ifrån. Henne har jag räddat, med Guds hjälp. Sötnosen, det inre barn som var så skadat och så sårat i mig att själen skrek för sitt liv: "Rädda mig!" 

Sötnosen var så förtvivlad, så skräckslagen, så ensam och övergiven. Hon saknade hud, så sönderslagen och sårig kände hon sig. Idag är hon frisk som en nötkärna och den gladaste unge som finns. Verkligen på djupet själaglad är hon. Om hon alltid kändes närvarande i mig då skulle jag säga och mena varje ord: "Gud, vad det är skönt att leva!"




Kram, 
Marie och Sötnosen

lördag 2 december 2017

Because .... Why not?

On a Monday, August 27 in 2007, I wrote my first blogpost. Själaglad Blogg was born. "Why should one blog?" was the title. 

"Why not?" I asked myself. I like to try new things and to express myself with words, and I think it is nice to have others reading and commenting what I write. So I started a new journey of sharing my thoughts and my daily life with friends and people I didn't know.

I wrote because I needed a place to write from my heart. I was moving towards a divorce. 
I wrote because I needed clarity. I wrote because it was a way to share what was going on in my family's life, to answer all the questions from friends and relatives.
I wrote because I am a writer and I write to heal, to understand, to communicate, to share wisdom, to express my thoughts and feelings, to inspire, to leave things behind, to let go, to move forward, to break through, and sometimes just because I can and I want to, and it can be fun. 
I write mostly because ... Why not?

Ten years ago I left my marriage. 
Ten years ago I took a leap of faith into an unknown future with God.
Ten years ago my words on this blog was all about me and my family. 

Eleven years ago I hit my own daughter after an awful argument in our house.
Eleven years ago God came to my rescue.
Eleven years ago I started to draw pictures with God when I was lost and didn't know what to do.



It is time to move out from Själaglad (Happy in Spirit). She has been like a home. A safe (trygg) place for me to be vulnerable and authentic. To be me. 
I have a new home now with less words and more pictures. To ways to communicate. To tender ways to say "this is me". To languages. My mother tongue and my Father's language. I need that to be free to be me. 



Welcome to my new home: www.enbok.se 
Please feel free to love what you see. Just click on the little heart. That is how you can comment and appreciate my work without words. And share it with the world if you want to.

I believe in the power of the spoken and written word. I believe in sharing our personal stories with each other. I believe in having a safe place to be vulnerable and authentic. I believe in "We are one body". So I invite others to do what I have done for ten years. To write a blogpost and share with the world. Welcome over to a global blog where you can find a new post every Saturday, sometimes in English and sometimes in Swedish. Maybe sometimes in pictures, videos and audios. Who knows, but God?

Welcome to the new beginning of a Global blog:  www.healmyvoicesweden.com





I am moving. Leaving the old life behind. Embracing the new life with Christ. Now there is only one thing left to do: Praying for ease and grace.

Love,
Marie

lördag 25 november 2017

A Woman’s Voice: Listen

“If she got really quiet and listened, new parts of her wanted to speak.” ~ SARK, Succulent Wild Woman

For four weeks, I have been alone while house sitting in Seattle. I am in a beautiful location with two adorable kitties and I am resting and contemplating the next steps in my personal and professional life. Some days my mind is grasping for answers to do or be something, to push the river so I can set goals to make something happen now. Design a new program. Write a book. Promote my coaching business. On those, “push the river days”, I want to see the whole plan for 2018. I judge myself for not knowing the next steps. I want my schedule all laid out in a series of calendars on the wall. I want to set goals and decide with my mind. I feel agitated and impatient.


On other days, I surrender and stay focused in the present moment. In meditation, I ask God to show me my mission for today. I ask for insight and guidance and I take baby steps all day. A coaching call on Zoom. Attend a yoga class. Sip a hot cup of coffee and daydream while watching birds flying in nature. Cook delicious food for my body. Slow down to eat it. Facetime with one of my three adult daughters and my young granddaughter. I sit in silence with patience and I wait.
This is not the first time I have been guided to “wait”. In 2010, I spent a year writing and listening and daydreaming and studying. After a year of writing 70 articles, hosting a series of 44 radio shows on Transforming Grief, the answers came when I heard the words Heal My Voice. I started a non-profit, designed a program, enrolled twenty women in the first nine-month program and the rest is history.


It’s been seven years since I heard the words Heal My Voice on a daydreaming with God walk in nature. Seven years. 10 community circles with 10 books filled with 200 rich, powerful stories of trauma, loss, grief, awakening and triumph written by women around the world. Women who had the courage to immerse themselves in vulnerability, personal power, and hope.
After seven years, the doors to the 9-month program are closed. The ending was all beautifully orchestrated by Divine Intelligence, by God and now I wait for my next assignment, my next heart calling.
If you find yourself in a place of ending with no clear beginning, here are a few key practices:


  1. Daydream: Give yourself time to wander. Look out the window at nature. Contemplate a tree. A bird. The sky. Be quiet and listen.
  2. Notice: Carry a small notebook with you and write a few words when something crosses your path or gets your attention. A song, a conversation, a billboard, or seeing an old friend. Become a detective and write things in your notebook without needing to figure out the clues for now.
  3. Be empty: Keep open space on your calendar
  4. Ground yourself: Put a few things on the calendar. Yoga class. Grocery store. Write in a coffee shop. Dinner with a friend.
  5. Do something creative. Write, draw, make music, cook. Awaken your creative self.
  6. Take inspired action. A nap. A walk. A call to a colleague.
  7. Be gentle with yourself. Practice self-care and self-love
  8. Enjoy the process


Listen to your heart and wait…


Andrea Hylen believes in the power of a woman’s voice to usher in a new world. She is the founder of Heal My Voice, a Writing and Transition Coach and Orgasmic Meditation teacher. Andrea has discovered her unique gifts while parenting three daughters and learning to live life fully after the deaths of her brother, son and husband. She travels around the world speaking, teaching, leading workshops and collaborating with women and men. Her passion is authentically designing and living life and supporting others in doing the same. 
To connect with Andrea and learn about current projects go to: 
www.andreahylen.com and www.healmyvoice.org.

fredag 24 november 2017

tisdag 21 november 2017

Covenants




The Bible Project is a non-profit creating animated videos that explain the narrative of the Bible. These videos are free to use for personal and educational purposes. Download a full resolution version of this video along with a study guide at www.thebibleproject.com.

måndag 20 november 2017

Pollsmoor the film


Make a difference! Help to tell a story of hope and redemption in one of the world's darkest places, Pollsmoor. “Restorative Justice" is possible if we can se beyond the orange uniforms.

This film cannot happen without you.
Your financial investment can help us tell this story of hope and redemption in one of the world's darkest places.

Go to:

söndag 19 november 2017

Heaven & Earth

I love the videos by The Bible Project. Innovative, entertaining and educational.



https://thebibleproject.com/

https://www.youtube.com/user/jointhebibleproject